Den etthundrade dagen!

Idag firade kindergarten-klasserna the 100th Day of School - deras hundrade dag i skolan! Detta är något som man gör i hela USA, och även i vissa delar av Canada. Man firar den här dagen mycket på grund av att eleverna i kindergarten ska lära sig att räkna till 100, och även öva upp sin taluppfattning genom att räkna med femmor, tior och så vidare upp till 100. Dessutom är det en rolig sak som eleverna har att se fram emot från den allra första skoldagen. Utöver lite dagliga aktiviteter (och även idrottslektion och biblioteksbesök) fick de göra olika spännande saker idag... Till exempel:

• Först gissa, och sedan se hur mycket popcorn det blir av 100 majskärnor i en popcornmaskin. Faktiskt inte alls många, som jag trodde...
• Först gissa, och sedan se om man kan "äta upp" en liten godisklubba på 100 "slick". Det krävs ca tusen slick tror jag.  
• Arbeta med olika stenciler där det krävs räkning upp till 100.
• De fick bära sin 100-krona (bild nedan) på huvudet hela dagen. Detta klarade vissa elever bra, andra klarade det mindre bra...
• De fick alla varsin liten påse med 100 små snacks i.
• De fick titta på utställningen i korridoren av 100 dags-hem-projektet (bilder nedan).  



Hundra-kronorna tillverkades dagen innan. De är sammansatta av 10 stycken färgade pappersremsor, lodrätt fastsatta på en vit, stor, vågrät remsa. Sedan dekoreras varje färgad remsa med 10 siffror/bokstäver/stämplar/klistermärken, osv, och sedan sätter man ihop den i toppen och fäster ändarna av den vita remsan. Man kan skymta en krona vid sidan som väntar på att bli färdig. Frampå kronan står det 100 Days smarter.

 



Det står "We are 100 Days smarter!" på det hemmagjorda draperiet/banderollen, vad man kan kalla den..

 

Här är de flesta av 100-dags-hem-projekten från min klass. För en månad sen fick eleverna veta att de skulle göra ett projekt av 100 små föremål hemma (föremålen kunde vara i princip vadsomhelst) och ta med till skolan. Det finns totalt fem kindergarten-klasser på skolan, så där var många intressanta projekt att titta på.  

 



En elev klistrade tuggummikulor på en stort papper och ritade en tuggummiautomat. 

En annan elev klistrade på ätbara kex-fiskar på ett stort blått papper, och formade dem till fiskstim. Ni kan räkna hur många stim där är! 

Dessa små söta "treats" gav eleverna till sina "buddies" i femte klass (ungefär samma som fadder) som kom in om på besök. Eleverna i kindergarten-klassen fick samma godsak av sin lärare att ta med sig hem. På lappen står det underst "Your Buddy Thinks you are Worth.." (100 GRAND). 

 Här är godispåsen de fick, med hundra små godisar/snacks i. På bilden nedanför är en bild på den arbetsuppgiften som de fick i samband med "snacktime". De fick skriva i hur stort antal av varje snack de fick, och sedan den totala summan. Riktigt festligt!

Jag är glad över att jag fick vara med och fira den här dagen med eleverna, eftersom att jag aldrig har hört talas om det här 100-dagars fenomenet i Sverige. Kanske att det firas någonstans därhemma? Det är en tradition här i USA, och barnen var lite extra uppspelta idag, med all rätt...

Att åka buss...

En av alla de "klassiska", gula, amerikanska skolbussarna. Dock så är den skolbussen jag åker med vit.

 

 

En sak som jag måste skriva om här i bloggen, som jag nog nämnt innan, är att alla kör bil. Alla. Från att de är 16 år och tagit körkort. Kollektivtrafik existerar i princip inte i Minot, även att det är en "city", som är större än en "town". Jag har hört att staden kallas "a meltingpot" (smältdegel) av vissa, eftersom att North Dakota just nu är i en olje-boom. De har hittat olje-fyndigheter på stora fält en bit utanför Minot, så folk strömmar hit från alla möjliga hörn i USA. De behöver starka män som kan göra "the dirty work" på riggarna, och jag antar att i USA's halvkrisande ekonomiska tillstånd blir detta en eftertraktad arbetsplats, som även ger bra betalt.

 

Nu kom jag ut på ett sidorspår, mitt fokus är att åka buss.

 

Det är nämligen såhär.. På morgnarna får jag skjuts av min handledare till praktikskolan eftersom hon kör förbi mig då, och på eftermiddagen tar jag skolbussen hem till universitetet igen. Det kostar 8 dollar att få ett litet kuvert med "bussmynt" för en vecka, tur och retur. Jag säger bara en sak, våra Jojo-kort från skånetrafiken är hypermoderna jämfört med den lilla myntbössan längst fram i bussen... Det är då jag, och ca fem barn på den första bussen jag tar. Just för att i princip alla kör bil, och skjutsar sina barn.

 

Det som är så spännande med att åka skolbussen är att jag får se lite alla möjliga olika områden av Minot. Den lämnar av något barn i ett ruffigare område, med väldigt små hus och en del husbilar, för att en stund senare svänga in i ett område med vräkiga, nybyggda hus. Efter det åker den in i medelklassområden. Längst fram i bussen står orden "NO SMOKING". Under det står det; "NO SUNFLOWER SEEDS". Alltså.. ? Solrosfrön? Kanske det är vanligt att barnen har det i sina jackfickor. Jag måste ta reda på det här. Varför solrosfrön är förbjudna på bussen. 

 

 

I ett av kvarteren som vi körde förbi såg jag idag en trädgård där ägaren hade ställt ut en flock konstgjorda, naturtrogna renar, i naturlig storlek och rätt färg. Mycket trevligt! I en annan trädgård i ett annat kvarter hade det planterats plastblommor i rabatterna. Man såg det tydligt, för de var i väldigt starka färger; röda, lila, blåa, gula.... Det var också mycket trevligt. Vilka finurliga idéer folk har, som piffar upp den grå vardagen!

 

 

När skolbussen kör in i stadskärnan (som är mycket liten), får jag gå fram till chauffören och fråga om en transfer-biljett, som rivs av ur ett litet solblekt häfte. Sedan går jag av och hoppar på nästa buss som körs av en gammal dam. Skulle gissa att hon är 80 år, och stenhård. Jag ger henne min transferbiljett, och sen schasar hon bort det barn som sitter på sätet längst fram, så jag ska få sitta där! Det är så skämmigt att jag vill dö. Stackars 12åriga barn! Detta har hänt tre gånger nu, och det verkar som att alla runtomkring mig tar det med ro, så jag tänker inte ställa till med en scen...

 

För att knyta an till det jag skrev i början, så är de enda busslinjerna som går för skolbarnen. På morgonen och eftermiddagen. Igår var vi några studenter som behövde handla lite matvaror och tandkräm och dylikt, och då var där en snäll tjej som skjutsade oss till Wallmart. Det är en 20 minuters bilfärd dit. Det är tur för oss att en del av de studenter med bil är väldigt snälla och gärna skjutsar. Tänk om det funnits en stadsbuss som gick på kvällen, det hade varit suveränt! Men, man tager vad man haver, och ärer tacksammer ;)

 

 



 

Reflektion efter tre praktikdagar

Hemkommen från praktiken, fredageftermiddag. Har min "id-bricka" i ett band runt halsen, och det är himla viktigt. Alla som jobbar på skolan, även vaktmästare och matsalspersonal måste ha en bricka med foto för att "bevisa" sin identitet.

Efter tre praktikdagar kan jag smått uttrycka vissa tankar och upplevelser. En av dem är att jag älskar klassen jag hamnat i, eleverna är så roliga och härliga! Alla lärare är jättetrevliga, och ser väldigt imponerade ut när Mrs Nord introducerar mig som lärarstudenten från Sverige (som att Sverige är ett exotisk land... Måhända?). Min handledare är väldigt bra, och hon tycker det är så roligt att jag kommit till dem. Jag känner mig väldigt "inkluderad" i allt som händer, t.ex. fick jag sitta med ett slag hos specialläraren när hon arbetade med Early Reading Intervention - ERI. Enkelt förklarat är det ett tidigt ingripande hos de elever (5åringar) som man märker inte når upp till de kartlagda "värdena" för olika steg i läsutvecklingen. 

På fredagseftermiddagen fick eleverna gå ut på rasten - äntligen!! De var så glada, efter att ha haft rast inomhus i fyra dagar. Det var några få minusgrader ute då, riktigt härligt jämfört med kylan som varit innan. En del som jag frågat säger att våren kommer i april. Kanske. Eller i Maj. Vissa år kommer vintern i oktober, och stannar till maj.. Det är tur att jag har varma skor och jacka...

På fredagen fick jag uppleva ännu en typisk kulturkrock. Jag förstod inte riktigt vad som hände, men helt plötsligt var det dags att hedra flaggan. Eleverna ställde sig upp, vände sina ansikten mot den amerikanska flaggan som hängde på en vägg i klassrummet, lade höger hand på sin bröstkorg, och svor eden att hedra sitt land och flagga som amerikanska medborgare. De kunde verserna som ett rinnande vatten! Och en liten tjej pikade att jag också skulle göra som dem- så jag skyndade mig att lägga handen på hjärtat och titta på flaggan. Och kände mig förvirrad.

"The Shoe-fairy" är något som eleverna berättade om för mig. Det är så, att de barn som ställt sina skor prydligt i skofacken får en liten godis ilagd av the shoefairy. Detta sker när barnen har rast eller är iväg på lunch. Och just ja... En elev frågade om vi hade en president i Sverige, och då svarade jag att vi har en statsminister och en kungafamilj. Alla elever som hörde detta blev plötsligt galet intresserade och ville veta allt om kungen och drottningen och slottet... Inte så konstigt, kung och drottning är något för dem som finns i sagor och på film! Jag har lovat att ge dem en grundlig genomgång - med bildspel - om den svenska kungafamiljen och slottet...

En annan sak som är rolig är att de frågar mycket om svensk mat när vi sitter i lunchrummet och äter, och då försöker jag förklara fenomenet husmanskost. Det är ganska svårt, för egentligen är det ju inget som skiljer sig stort från andra länder - det är ju traditionella rätter som börjat bli poppis igen. Typ köttbullar, köttfärslimpa, diverse grytor och ugnsrätter. Ganska mycket kött, men också ganska mycket fisk. Något som känns typiskt svenskt är ju filmjölk och knäckebröd - när jag berättar om det för jämnåriga i mitt hus ser de föga imponerade ut. Hårt bröd och tjock, syrlig mjölk? Vadå, är det gott?

Ms Sofie!

Idag har jag haft min allra första praktikdag. Det märks, kan jag säga. Tröttheten slog emot mig med full kraft vid sjutiden ungefär (på kvällen alltså), och det är förståeligt med alla nya intryck och personer jag träffat idag. Jag tänker dock försöka hålla mig vaken en stund till..

Min handledare heter Mrs Nord, och Ja! Tro det eller ej, men eleverna kallar "fortfarande" sina lärare för Mrs, Ms, eller Mr. Mitt efternamn var på tok för krångligt att uttala, för många 's', så jag kallas Ms Sofie. Klassen som jag kommer spendera de första 6 veckorna i är en kindergartenklass - förskoleklass är den svenska motsvarigheten. Förskola (i vardagligt tal dagis, men det är inte helt ok att säga nuförtiden - med all respekt) - som jag först trodde hette kindergarten - heter preschool eller daycare. Och efter Kindergarten kommer 1st grade, 2nd grade, och så vidare.. På den skolan där jag är har de upp till 5th grade, och det är "slutet" på mellanstadiet. Det är en vanlig Public Elementary School, som nog kan översättas med vad vi skulle kalla en kommunal grundskola.

Min första "aha"-upplevelse var att de här 5-6åringarna arbetade med sånt som i Sverige normalt kommer i första och andra klass. Man kan säga att det var ganska akademiskt inriktat. De flesta i klassen kan läsa, och de som inte kan är på god väg. De har även matteböcker. Min handledare berättade att det var för några år sedan som skolan förändrades, att innan var kindergarten mer inriktad på lek och interaktion (socialisation om man så vill kalla det), för att nu gå mer och mer åt en akademisk inriktning. Just på den här skolan fick eleverna i kindergarten leka under kortare stunder mellan "lektionerna", men jag fick berättat för mig att en del skolor och lärare i staten inte tillät lek alls under skoltid.

En sak som jag blev överraskad av var de muntliga "utropen" via högtalare i alla klassrum. När dagen börjat så blev vi t.ex. informerade om vilka elever på skolan som fyllde år, och "ett stort grattis till dem!!" (nästan som en radioröst var det). Och senare frampå förmiddagen blev vi meddelande om att rasten skulle spenderas inomhus. Jag drog slutsatsen att det var för kallt ute, och risk för köldskador på elevernas öron, näsor, fingrar, ja, vad vet jag.. Det var s-v-i-n-kallt idag. Säkert -20.C, med strålande solsken. Tur för de elever som inte hade termobrallorna med sig.

Något stort som hände idag, som jag inte hade en aning om, var att guvernörens hustru kom och läste sagoböcker för eleverna. The first lady of North Dakota!! Eleverna förstod nog inte riktigt att kvinnan som satt framför dem var en ganska mäktig person (faktiskt, jag tyckte det var lite högtidligt, och det tyckte lärarna också. Hennes man är för tusan en av de mäktigaste personerna i USA!). Det var lite av en chock, och jag frågade om detta var något som hände årligen, men det var tydligen en ganska sällsam händelse... Tänk va roligt att "lilla jag" fick uppleva det här! Om jag kommer till Bismarck, som är huvudstaden i North Dakota, tänker jag gå förbi guvernörens pampiga tillhåll (där frugan har ett eget kontor, tydligen...).

Nu är det dags att tänka på refrängen, gå och knyta sig, för det är trots allt en dag imorgon.. Jag längtar till frukosten - man får upptinade blåbär och jordgubbar att ha i sin yoghurt och müsli. Man kan också hälla över lite flingor i regnbågens alla färger om man vill.. Och sedan kan man avrunda med ägg, bacon, stekt potatis, och "bread and gravy" om man skulle vara sugen på det klockan sju på morgonen... Jag får testa och se!

Gratis bibel och sweet potato!

 Idag har jag fixat mycket med administrativa grejor, och bland annat tittat in i byggnaden där lärarstudenterna utbildas. "Fancy!" tänkte jag, och var tvungen att ta en bild. Jag har även fått träffa de två personer som hjälpt mig med visumprocessen samt praktikplatsen, och det var väldigt roligt att få ansikten på dem som man mejlat så mycket med under hela höstterminen.

 Sofia tryckte den här lilla tidningen i mina händer och tyckte att den skulle passa bra.

 Och när jag öppnade det lilla "bladet" så var där ganska trevliga artiklar (skrivna av studenter). Bland annat "Battling homesickness", "How to live with a roommate" och "be smart with your Money". Jag kommer få hemlängtan så småningom, då är det bara att ta fram den lilla artikeln och ta till mig av de goda råden!

Det finns hur många olika föreningar som helst på universitetet, och idag marknadsförde de sig i korridorerna utanför matsalen. De bjöd på godis, pennor, små block och annat kul, för att locka till sig medlemmar. Jag fick en tvättsäck, som var lindad runt två böcker. Den ena boken var bibeln, och den andra vet jag inte riktigt vad... Jag behövde dock inte registrera mig på något (skönt, vill inte ha reklam i min digitala brevlåda..). Kanske jag skumläser någon kväll...

När jag träffade den internationella student kordinatorn fick jag en liten mapp med olika broschyrer och papper. Detta ska bli kul att läsa! Om hur de beskriver den amerikanska kulturen för internationella studenter! Lovar ett blogginlägg som sammanfattar en del av den informationen, samt mina egna reflektioner.

 

Och en sista bild för ikväll (sen tisdagkväll hos mig) är på den lunch som serverades i matsalen. Det var glazed ham (typ som kassler) med ris, ärtor, och någon tillagad sötpotatis. Sötpotatisen smakade som att den låg i en honungssås och - tro det eller ej - dom hade strösslat mini-marschmallows på toppen! Godis i maten? Jepp! Det var ganska gott, men det kändes konstigt att äta ett så sött tillbehör till en varmrätt. Kändes fräscht och hälsosamt att avrunda med en apelsin (och sen smugglar jag med en frukt till mitt rum varje dag att mumsa på senare...).

 

En sak angående matsalen som är lite kul att reflektera kring.. Drycken som ingår är alla tänkbara läsksorter. Plus juicer. Vattnet har jag inte hittat än. Jag kör på mjölk. Och just det, det finns alltid tillgång till färdigblandad chokladmjök, precis bredvid den vanliga mjölken... Ja, jag skriver inte ut vissa av mina tankar( /fördomar) här, men ni kan föreställa er vad jag tänker just angående det här med att kunna välja på 15 olika läsksorter, 5 juicesorter samt chokladmjölk. Varje dag. Frukost, lunch och kvällsmat.

 

 



Såhär bor jag nu...

Nu kommer lite bilder av hur jag bor... 

Jag bor i en byggnad som heter Crane Hall. Det är tydligen "den bästa", dels för att den är ganska nyrenoverad, och dels för att första års-studenter (freshmen) inte får lov att bo där... Personerna som går där framme heter Ivan (från Venezuela), Terrance (från North Dakota), Sofia (från Argentina) och Rachelle (från Kanada). Det är skönt att här är många internationella studenter, man blir nästan "uppfångad" av dem och inbjuden i gemenskapen. De vet precis hur det är att vara ny och förvirrad..

Jag bor på andra våningen, och såhär ser den långa korridoren ut... Självklart är där heltäckningsmattor överallt. Varför vet jag inte. 

 

 



Detta är vår dörr! Och vem som har gjort dekorationerna vet jag inte.. Tydligen är det inte någon av dem som bor i vår svit.. 

Det gemensamma utrymmet på vår våning. Lite soffgrupper och en teve. Är man sugen på socialt umgänge kan man gå ut här på kvällen och hoppas att där sitter en eller flera. Igårkväll spelade vi UNO. 

Det gemensamma köket. 

Vår tvättstuga, där Sofia står och poserar. En tvätt kostar 50 cent, borde vara ca 3-4 kr. Samma pris för en omgång med torktumlaren.. 

Och detta är min lilla hörna i vårt rum. De flesta studenter har fullt med grejor under sin säng, och har saker uppsatta på väggarna. Katie har, som exempel, en spegel, och ett mini-kylskåp (som jag får lov att använda!). Jag håller till godo med säng, garderob, skrivbord, stol och hurts.



Här är utsikten från vårt fönster, som vetter ut mot Universitetets framsida. Där är ett nät inuti fönstret, därav det konstiga mönstret..

 



Martin Luther King Jr. Holiday

Idag är det en fri-dag här i Amerika. Martin Luther King Jr. Holiday, som innebär att elever och studenter är lediga från skolan, och de flesta är lediga från sina jobb. Jag har frågat en del studenter om man firar den här dagen, men tydligen så gör man det inte. President Obama ska väl hålla något tal. Inte så mycket mer...

Min rumskamrat står i duschen och sjunger, medans jag själv använder dagen som "en extra söndag" och skriver klart mina vfu-mål (vfu står för verksamhetsförlagd utbildning - de praktikperioder som ingår i olika program/kurser på Kristianstad Högskola).

Jag och Katie har en "suite-mate" (från början trodde jag de menade "sweet-mate", vilket är något helt annat...) som heter Brittany. Hon är från Kanada, och läser också till att bli grundskollärare. Man kan säga att en suite (svit) består av en liten hall, två rum för fyra personer, samt ett badrum. Hursomhelst.. Brittany kom precis inrusande i vårt rum och visade sin örsnibb - som blivit delad!!! Tydligen hade någon råkat dra i hennes stora örhänge på något dansgolv.. Och nu var hon smått panikslagen för att hon ville att snibben skulle växa ihop igen. Och då behövde den nog sys. Jepp. Så.. Hon ringde upp sin mamma för att prata om sjukförsäkring - var den giltig? Även för såna här saker? Skulle hon behöva betala på plats? Skulle det bli dyrt med några få stygn? Hur fungerar kanadensisk sjukförsäkring i USA? Sedan ringde hon upp sitt försäkringsbolag och pratade med en "elektronisk röst" och sedan med en riktig person i någon växel..

Gudars.. Sånt här behöver vi inte tänka på i Sverige. Har din örsnibb blivit kluven? Åk till akuten så löser det sig. Så bra vi har det... Jag är försäkrad via Högskolan, så jag kan känna mig lugn. Men jag hoppas innerligt att jag inte kommer behöva uppsöka läkarvård, med tanke på allt pappersarbete, och sedan efterarbete för att få tillbaka de pengar man lagt ut för läkarbesök plus mediciner.

Och nu, lite roliga bilder:

 

Jag satt på Rachelles rum häromkvällen, och stirrade ett tag på den här boken. Jag kände igen bilden, och sade till henne att det där ser ut som en byggnad som finns i södra Sverige som heter Turning Torso. Jag öppnade boken, kollade bild-infon.. Och mycket riktigt, det var turning torso...

 

Jag bläddrade lite i Katies Cosmopolitan-tidning och hajade till vid den här annonsen. På samma sida som kontaktannonser samt reklam för sexleksaker.

Macaroni&cheese för Micro!! Detta är min "proviant" för dagar som denna, och då jag tröttnar på flingor och havregrynsgröt. Jag har ännu inte påbörjat min "meal-plan" i skolmatsalen, och den kommer bestå av 10 mål i veckan. En del kvällar/helger får man fixa eget käk. Och det är så att man måste fixa sina egna köksattiraljer. Min rumskamrat har en kastrull att låna till mig, utöver det har jag en plastlåda, bestick, sked, och mugg. Jag kommer sakna att laga mat och baka...

 

 

Vikten av att packa med sig termobyxor

Nu har jag varit i Minot i nästan två dagar. För att sammanfatta mina allra första intryck skulle jag vilja säga:

1. Folket. Mycket trevliga, omhändertagande och välkomnande människor! Hälften av studenterna här verkar vara från Kanada, men de är precis lika trevliga och "snackiga".
2. Kallt. Som i bitande kyla. Vissa får inte igång sina bilar! En del pluggar in en elkabel från bilen, på parkeringen, så att inte motorn (?) ska frysa itu. Tur för mig att jag tog med termobyxor!
3. Bilar. Alla har bil, även de flesta studenter. Pick-up (truck) är i princip regel här, men det är förståeligt.. med tanke på klimatet.. och all is på vägarna..
4. Maten. Som jag hade förväntat mig, så kan man äta hamburgare i skolkafeterian varje dag. Om man vill. Eller Pizza. Tur att det finns en salladsbuffé. Och en dessertbuffé... Ojoj, jag får vara lite försiktig känner jag...

Några bilder från en promenad i fint väder:


Kallt, som i -14.C. Men det var en fin dag med solsken.



Stora vägen som går genom Minot. Störst bil vinner!

Framsidan på universitetet.  

 

 



 Old Main, huvudbyggnaden på campus. Gammal och fin.

 

 

Min rumskamrat heter Katie, och hon är uppvuxen en bit utanför Minot. Hon läser också till att bli lärare, och hennes föräldrar är kofarmare! Hon berättade om mig för sina päron, och dom insisterade på att jag skulle komma med henne hem en dag och äta middag. Så spännande!

 

En annan tjej som jag verkligen fått bra kontakt med är Rachelle från Kanada, hon är jättehärlig! När jag anlände sent på kvällen tog hon hand om mig, visade mig runt i huset och var mitt rum låg. När jag såg att det inte fanns något täcke lånade hon mig en tjock filt. Idag tog hon med mig på utflykt till stadens "mall" (shoppingcenter), självklart med hennes bil. Som nästan inte startade. På en butik som hette Target (ungefär som Wallmart) köpte jag mig ett billigt täcke, samt lite andra nödvändiga grejor. Bland annat en vattenflaska med ett kolfilter i - som filtrerar bort den hemska smaken som kranvattnet har här. Ni som varit i USA vet vad jag menar... Det smakar ungefär som klor och mögel.

 

Jag har ännu inte riktigt förstått att jag är i USA. Det känns inte som att jag har flugit så långt som jag faktiskt har. Det beror kanske på att jag ganska direkt kände mig välkommen och nästan "hemma" här, både i mitt rum, korridor och bland studenterna. På onsdag börjar min praktik, så jag har lite mer tid till att "lära känna" omgivningarna här. Jag är mycket förväntansfull och nervös inför praktiken - hur handledaren, klassen och skolan kommer vara! Mer om det kommer längre fram..

 

By the way. Det är -25C ute nu.