Snödag och funderingar

Idag är det en snödag i Minot. Fick reda på det 06.00 imorse, då Mandy knackar på vår dörr och berättar att alla skolor (och universitetet) är stängda idag. Inga lektioner - inget jobb! Jag hade precis tänkt gå upp då, men jag stängde av alarmklockan och somnade om. Det var skönt med sovmorgon, men nu framåt eftermiddagen är det ganska trist. Hade varit mycket roligare att vara i skolan med eleverna!

Vyn från vårt fönster. Det är inte direkt snöstorm skulle jag säga, men det har snöat väldigt mycket under natten. Det snöar fortfarande ymnigt och blåser en del. Kan tänka mig att det är lite trixigt på vägarna.. Antingen tycker studenterna här att det är superskönt med en snödag, eller så är det fruktansvärt uttråkade. Jag är lite mittemellan. Eleverna (och lärarna) kommer få ta igen den här missade dagen om några veckor, så för mig gör det egentligen inte så stor skillnad. Men jag hade hellre haft praktik idag...


Jag satt och googlade lite på undervisning och lärares reflektioner innan, sökandes efter lite inspiration, infallsvinklar och dylikt. Snubblade över en blogg som skrivs av en lärarstudent. Ett av inläggen var klockrent, och jag kopierade in det här:


Ångest är en del av lönen?

Lite titt som tätt så funderar jag ganska mycket över mitt blivande yrkesval. Vill jag verkligen det här? Det är en ganska bra fråga. Det är ju ett ganska speciellt yrke. Jag kommer ständigt fram till att jag inte kan tänka mig att göra något annat. (Om det nu inte skulle visa sig att jag är riktigt dålig på det men så illa har det inte verkat hittills.. *host*) Lönen är förvisso ingenting att hänga i en julgran. Det har vi ju konstaterat tidigare. Speciellt inte med tanke på hur länge studietiden är och mängden studieskulder man drar på sig om man inte kan jobba samtidigt.

Nu är jag inne på frågan "Orkar jag med det här". Alla olika öden följer med mig hem och bränner på något vis hål i själen. När jag får kontakt med eleverna så är det fantastiskt. Men samtidigt så är det så tveeggat. För just nu känner jag så ofantligt mycket och varje öde känns ordentligt. Men det ena ger det andra på något sätt. Idag har jag fått rådet att stänga av och att inte ta med jobbet hem. Men hallå?!?! Ingen har berättat hur man gör då och jag tvivlar på att det är möjligt.

(Inlägg från 6/3 2012: http://jagskablilarare.blogspot.com/)


Det är ju SÅHÄR DET KÄNNS! Jag har dagar då jag verkligen tänker "Är det här verkligen rätt för mig? Kommer jag orka vara lärare?". Det som är det jobbiga, det som man måste orka, är just vad blogg-skrivaren nämner; De där svåra sakerna som ofta följer med en hem. De där sakerna som man får uppleva/höra/veta/upptäcker som gör att hjärtat vill brista och tårar ibland bränner bakom ögonlocken. Det är bara att bita ihop, ta sig i kragen och nästan "sopa undan". Självklart försöker man hjälpa om det är möjligt. Som lärare har man som uppgift att få sina elever att uppnå målen som står skrivna i läroplan och kursplaner. Och har man tur så lyckas man med de flesta elever. Allt utöver det här kan man egentligen inte direkt påverka. Som tur är så är de flesta dagar bra..

Och dessutom behöver jag också acceptera att det är en ganska tuff värld vi lever i. Inget för "harar"...


It's a snowday in Minot today. All the public Schools are closed due to the weather, and also the University. It was nice to sleep a Little longer in the morning, but now it is quite boring. I would rather be in school with my Little students!
I found a blog written by a teacher student, and one of the texts were right on spot. I have Days when I Think about my choice of proffession; "Do I really want to be a teacher? Will I have the energy for it? Will I be able to bare it?". What I mean by this is the hard sides of being a teacher. Some things are hard to shut off, and you probably take it with you home. Some things you see/hear/experience/find out during school time. Some things that almost make your heart break a Little. You do what you can, but you have to accept that you can't fix everything. And you have to learn how to "shut off" work when you come home.
And for me, I also need to accept that it is a quite tough world we live in today.