Jag kom hem i söndags, så nu har jag varit hemma i två dagar. Det är så skönt att sova i sin egen säng, sover som en sten... Jag har haft lite svårigheter med sömnen under vissa perioder under min utlandsvistelse, men det är ett minne blott nu! Jag kämpade emot tröttheten under hela söndagen, sen däckade jag tidigt på söndagskvällen. Det var dock en bra strategi för jag känner mig inte alls jetlaggad längre. Visst, magen kurrar hungrigt på konstiga tidpunkter, men det tar ett tag att ställa om kroppen till en ny dygnsrytm.
Jag är så glad och tacksam över att min mamma och syster kom till mig i Minot. Och jag är så glad över att de fick träffa mina handledare, några av mina elever (jag tog med dem på en taconight som skolan anordnade för elever med familjer), se min skola, träffa mina kompisar i korridoren, och även se lilla Minot. Jag hade ju längtat efter att de skulle komma, och jag var väldigt uppspelt över att de skulle få uppleva en liten del av allt som jag fått uppleva.
Hur var vår lilla resa efter Minot då? Jo, den var hur bra som helst! Jag är så glad att vi gjorde den, trots att det var mycket resande med både bil och flyg. Sist jag skrev här så skulle vi ge oss iväg till Minneapolis från Fargo. Den turen gick väldigt bra, och man upplevde ganska stor skillnad i natur och landskap mellan North Dakota och Minnesota. North Dakota är platt, kalt (utan skog och träd, typ) och ganska glesbebyggt. Minnesota såg mer ut som Sverige; lite mer böljande kullar, träd, skogar, sjöar och lite tätare med husen och gårdarna. Lisa uttryckte nån gång "det ser ut som det gör därhemma", och jag sade vid ett tillfälle "här ser det ut som det gör utanför Tomelilla"... Vi förstod då varför så många emigrerande svenskar valde att bosätta sig just där.
Landskapet i North Dakota. Ganska vackert, men väldigt öde när man är ute och kör utanför städerna.
Landskapet i Minnesota. Det kallas "the state of 10.000 lakes", men i själva verket finns där ungefär 16.000 sjöar (var det någon som berättade...).
Lena kör vår hyrbil genom Minnesota. Lisa var kartläsare, och jag.. Jag var ansvarig för musiken! Vi lärde oss skillnaden mellan highway och freeway; highway har stopljus, och freeway har inga stopljus.
Vi kom till slut på söndagskvällen till förorten Burnsville i Minneapolis där vi bokat ett hotellrum. Dagen därpå blev vi upphämtade av två släktingar (mormors kusin och hennes systerdotter). Vi åt lunch med dem, samt en annan av mormors kusiner. De tog oss sedan till en ort som heter Forest Lake och visade oss var mormors farmor och farfar bodde, och sedan var de låg begravda. Mormors farfar var murare och använde sig av ett speciellt byggnadssätt och murade med stenar och olika sorters tegel (de husen sticker ut i de norra delarna av USA eftersom de flesta hus är byggda i trä). Så de körde runt oss och visade några av husen som han byggt.
Det var en ganska märklig upplevelse att se hus som en man från lilla Borrby byggt upp. Han och hans fru skapade sig ett liv där i Forest Lake och fick ungefär 11 barn totalt. Ett av barnen, min mormors far, blev kvar i Sverige för att han var väldigt sjuk när Amerika-resan skulle ske. Han blev tillfrågad ett tag senare att åka och förenas med dem, men han ville inte (han var 6 år när de åkte, så jag förstår att ett barn tackar nej till att resa ensam halvvägs över jordklotet, så läskigt det måste vara!). Hans mor- och farföräldrar tog hand om honom, och senare gifte han sig och fick min mormor. Och på den vägen är det.
På tisdagen tog släktingarna oss till the Mall of America som är det största köpcentret i USA. Detta var ett måste för turister, och jag förstår varför. Inuti detta center fanns ett helt nöjesfält (tivoli). Det var så enormt stort!
Lisa och mamma framför en av de små karusellerna.
På kvällen blev vi bjudna på mat hos en av släktingarna. Det kom några syskon dit med sina familjer, och det var så himla trevligt! De var så trevliga och nyfikna, och det kändes så konstigt att tänka att man kanske aldrig mer kommer träffa dem så på riktigt. Det är synd att vi bor så långt ifrån varandra...
På onsdagen körde vi till flygplatsen i Minneapolis och flög till New York. Där var det sommarvärme och träden blommade! Vi bodde på ett billigt och supersunkigt hotell (mer som ett vandrarhem) Uptown på Manhattan, men det var ändå två underbara dagar i en av världens maffigaste städer. Vi tog oss runt med tunnelbanan och spatserade i central park. Vi tog oss till ground zero där några nya World Trade Center torn håller på att byggas upp. Vi gick på Metropolitan Museum och såg världskända tavlor ( av Monet, Manet, Cezanne, Gaguin, Picasso, Van Gogh, med flera). Vi såg musikalen Annie på Broadway, och den var superbra! Vi shoppade litegrann.. Vi åt och drack gott på diverse resturanger och caféer. Livsnjutning, eller vad säger ni?!
Central Park.
Mamma njuter av solen och blomdoften. Det var verkligen två härliga dagar i New York!
Hela resan jag gjort har varit fantastisk. Mitt beslut att ta en termin i USA har jag inte ångrat en enda gång. Visst har jag fått hemlängtan ibland, och visst har det varit jobbigt emellanåt.. Men det som varit bra, roligt och spännande har tagit över! Och det bästa av allt är alla nya vänner, elever jag träffat, och bekantskaper jag gjort. Det är dom som jag saknar nu, som jag är van vid att ha omkring mig. Men samtidigt så har jag saknat familj och vänner här hemma, så det har varit väldigt roligt att återse alla. Återigen, synd att det är så långt till Amerika...
Och vad händer nu? Som moster sade; Nu får du bli fröken Fia i Sverige! Ja, jag får spinna vidare på något nytt i bloggväg kanske...Vi får se..
Ha det gott alla! Nu ska jag trippa iväg till köket och ta mig lite knäckebröd och Zoegaskaffe... Minsannodá!
